Gustav Fridolin: Alla utom politiker fattar att nedskärningar kostar

DEBATT. I dag för fem år sedan steg jag tillbaka in i klassrummet. På riksdagsstolen jag för en tid fått låna, satt nu en ny miljöpartist. Jag var lärare igen.

Mitt professionella liv kantas numera av sådant som lektionsförberedelser, APT och köksveckor. Och jag älskar det.

Det fanns dagar i mitt politiska liv som jag verkligen längtade till att den här tiden skulle komma. Men riktigt säker på att jag skulle trivas, kunde jag aldrig vara. Men nu är jag här, fem år har gått och det här är jag.

Till det här bygget går man, och man gör nytta. Jag arbetar i folkhögskolans allmänna kurs där vuxna kan läsa in gymnasiebehörigheten. I en blandad klass tar vuxna i blandade åldrar itu med det som krånglade i tonåren, och varje termin lämnar ett gäng skolan med en ny makt över sitt eget liv.

Det åstadkommer de, och det gör vi tillsammans.

” De som dras till gängen i kväll, är de som inte fått tid med sina lärare i dag.”

Men. Nu blir antalet platser på folkhögskola färre. Sedan senaste valet har 250 folkhögskollärare sagts upp, ännu fler tjänster har försvunnit i pensionsavgångar och rationaliseringar. När facktidningen Vi Lärare kollar på 23 kommuner riskerar bara där 500 lärare sparkas.

I rapporten ”Nedskärningarna fortsätter” vittnar lokala fackombud i tre fjärdedelar av alla kommuner om mindre resurser till skolan i år jämfört med i fjol, och ännu fler räknar med ytterligare nedskärningar nästa år. Nedskärningarna beskrivs som de värsta sedan krisen på 1990-talet. Och då var det just ekonomisk kris. Nu är det här helt i onödan.

Den som tror att de här nedskärningarna kan ske utan konsekvenser är antingen korkad eller politiker. Lärandet sker i relationerna mellan lärare och elever. Och relationer behöver tid.

Alla som minns ett tillfälle från skolan då det var motigt men man till slut tog sig över ett hinder, brukar också minnas en lärare som fanns där, lyssnade, förklarade på ett nytt sätt, inte gav upp. Sådana lärare behöver tid för sitt jobb. Och det har man inte om kollegerna får gå, lektionerna blir fler och stödresurserna färre.

Nedskärningar kostar

Och minns man dåligt, kan man ju lyssna på forskningen i stället. Under min tid som minister tog den oberoende Skolkommissionen, som samlade forskare och professionen, fram en plan för en svensk skola som igen finansieras statligt, där elever inte sorteras till olika skolor utifrån föräldrarnas plånbok och där lärandet och ansträngningen får ta plats.

Den allra viktigaste slutsatsen i Skolkommissionen var att nedskärningar kostar. När man skär i skolan, blir resultaten sämre. Det kostar i otrygghet, i talanger som inte får växa och i rent mänskligt lidande. Vi kan redan se hur de skolresultat som började återhämta sig efter Pisa-raset 2012, nu faller igen. Det man sparar nu, blir dyrare sedan.

Alla är överens om att när det är otryggare i världen så behöver vi satsa mer på försvaret. Hur kan vi då inte vara överens om att satsa mer på skolan, när det är otryggare på gatorna?

Det finns pengar

Jämförelsen är alltså helt korrekt. Den enskilt viktigaste faktorn bland de som dras till gängen, är skolmisslyckande. De som dras till gängen i kväll, är de som inte fått tid med sina lärare i dag.

Det finns ju pengar. Skatterna sänks, de rikaste får en hel extra månadslön. Skulle då inte skolan förtjäna mer? Istället för ständiga köpstopp – ett rejält nedskärningsstopp!

Alla vet ju var jag har mina politiska sympatier. Det är klart att jag på ett sätt inte förväntar mig mer av den här regeringen. Även om den skamlösa prioriteringen av de rikaste före skolan, faktiskt är lite förvånande även för mig.

Men också oppositionen borde höras mer. Jag tror det finns en förkrossande majoritet av befolkningen som vill stoppa nedskärningarna i skolan. Samla den majoriteten! Varför inte kräva en folkomröstning? En enkel fråga ligger ju på bordet: Ska statens stora prioritering 2025 vara skattesänkningar eller skolan?

Så tänker jag, innan jag slår ihop datorn och sätter mig med några av deltagarnas uppgifter från dagen. I morgon ska de redovisa exempel på historiebruk. De kämpar på, en behörighet i taget.

Sveriges lärare förtjänar bättre än att kämpa på, en nedskärning i taget.

Av Gustav Fridolin, folkhögskollärare