Anna-Lena

Hur jobbar du med Jag-Vi-Världenmetoden i din skola?

Jag har försökt inspirera kollegor och ta in fler som vill jobba med metoden. Jag tänker mycket utifrån de strukturer som jag tycker är tydliga i Jag-Vi-Världenmetoden. För mig har det blivit fokus på Jag, engagemang och att göra skillnad. En annan viktig del som jag betonar i min undervisning är att vara del av något större och på så vis jobba mot Globala målen. 

Dethär är delar från metoden som verkligen är att göra folkbildning på riktigt och ha med sig deltagarna i processerna. Det är inte jag som pedagog som ska leverera något till dem, utan vi gör det tillsammans.

Hur kan det se ut när man gör det tillsammans i klassrummet?

Det handlar mycket om att inspirera till självledarskap och låta deltagarna ta makten över sitt eget förändringsarbete. Som pedagog betyder det att man måste lämna över handlingsutrymmet.

Hur har ni lagt upp arbetet?

Vi har jobbat med det som en inriktning i Trollhättan och haft två grupper som arbetat med metoden under hela läsåret. Jag skulle säga att metoden funkat bra på olika sätt i de två grupperna. 

I en av grupperna som har Svenska som andraspråk var berättande och upplägget med tidslinjeövningarna jättelyckade. Det var ett sätt att komma nära dessa deltagare för vår del också. Man fick reda på mycket om varandra.

I den andra gruppen var det högt och lågt med att just skapa berättelser om sig själv. Vissa såg det som att det var en terapiövning där de behövde avslöja saker om sig själva. Det mötte stort motstånd från vissa som hade tungt bagage. Men hos andra funkade det jättebra. Men så småningom så mynnade det ändå ut i att den gruppen skrev noveller.

Hur gör man när man stöter på motstånd?

Jag tänker att man inte ska ge upp för tidigt, man får ta de svåra samtalen och lita på processen. Det är bra med olika exempel på tex personliga berättelser som kan ge deltagare perspektiv på vad det kan innebära.

Är det något mer som du tycker har varit en utmaning under året?

Det var en svårighet att jag inte jobbade regelbundet med deltagarna som skulle jobba med metoden. Sedan är det gränsdragningen mellan privat och personligt som tex blev utmanande när vi jobbade med tidslinjerna.

Men den här gränsdragningen är också viktig när vi har deltagare som berättar privata saker. Det kan vara unga människor och vissa är väldigt självutlämnande och kanske inte riktigt vet vilka konsekvenser det kan få. Man får inte vara rädd att ta upp det, be dem tänka igenom beslutet lite och låta saker lägga sig. Det kanske känns rätt att berätta nu men man måste tänka långsiktigt.

Har något varit särskilt givande?

När deltagarna på något vis verkligen rycker tag i saker och gör saker. Det blir bra. Som exempelvis när mina deltagare skapade en studiecirkel, eller när min deltagare Saga skapade en konstutställning. Man blir stolt och glad.

Jag tänker också på att se varje deltagares prestationer i förhållande till var de kommer ifrån. Tex kan det för vissa vara en stor sak att ta kontakt med en organisation bara. Det kanske inte blev ett färdigt projekt, men det är en prestation i sig att ha upprättat kontakt och lärt sig den processen. Tröskeln är inte lika hög nästa gång man ska göra något.

Vad tyckte deltagarna?

Det gnisslade en del på hösten, och i efterhand tycker jag att det var för oplanerat. Vi hade för mycket tid i början. Men sen drog vi ner och det var bra. I slutändan var det många som blev engagerade och motiverade av sina förändringsarbeten. När deltagarna ska genomföra sina aktiviteter kan det behövas extra utrymme i undervisning. Ska man få in föreläsare, workshops m.m måste tiden finnas till detta.

Vad tyckte ni lärare?

Jag upplever att det har varit inspirerande. Pedagogerna har metodutvecklat själva och kommit med egna initiativ på hur man kan utveckla metoden.

Har arbetet gett mervärde på något annat vis?

Samarbetet kollegialt! Man utvecklas mycket som lärare när man får arbeta med andra lärare och andra deltagare. Man får syn på sig själv, får backa och får möjlighet att sänka garden.

Många gånger blir läraryrket ett ensamt yrke. Man går in och stänger dörren om sig och blir rädd för att glänta på dörren. Nu har vi kunnat glänta på dörren, lär oss av varandra och bli bättre på att vara just lärare. Jag-Vi-Världen kräver att man är öppen mot varann. 

Arbetet med metoden och att verkligen jobba med metodutveckling och deltagarmakt gjorde mig till en mycket bättre lärare. Jag fick möta deltagarna. Det är den bästa fortbildning jag har haft någonsin!