Från tystnad till toner

Det var Tindras mamma som först såg Strömbäck folkhögskola i sitt flöde på Facebook och föreslog att Tindra skulle prova. Hon började för tre år sedan – först försiktigt, bara två dagar i veckan, eftersom orken inte räckte till mer.

– Jag minns inte så mycket från den första tiden, men jag vet att jag var tyst och höll mig mest för mig själv.

Det fanns ett tungt moln av depression och stress som hängde kvar – men långsamt började det lätta.

Ett rum att andas i

Det finns flera delar som bidragit till att Tindra har trivts och faktiskt tyckt om sin tid på Strömbäcks folkhögskola. Hon funderar en stund.

– Kanske var det miljön. Här är det friare, mer individuellt. Man känner sig inte efter. I tidigare skolor fanns inte mycket stöd eftersom det oftast bara var en ensam lärare som skulle räcka till alla. På Strömbäck är det annorlunda. Här finns fler vuxna och mer utrymme för varje individ. En av de vuxna som betytt mycket är socialpedagogen Pia.

– Våra personligheter passar bra ihop. Vi hamnade aldrig i konflikt, säger Tindra.

Pia har delat mycket med Tindra, allt från stöd i vardagen till fina samtalstunder om livet. När Tindra fyllde 19 flyttade hon in på skolans internat där hon fick bo själv utan familjen men med stöd från socialpedagoger under veckorna. Det blev ännu ett steg mot ett friare liv.

– Det blev lättare att orka skolan när jag bodde på internatet. Man slipper resan med buss eller bil, och man kan vara kvar längre på kvällarna – i musikrummet till exempel.

”Oj, de ser mig!”

Det verkliga genombrottet kom under andra året. Tindra fick en kompis. De började prata i bildrummet en eftermiddag då det inte var någon personal där. Det var första vänskapen i ung vuxen ålder som uppstod i verkligheten, inte bara på nätet. Vänskapen blev inte bara en relation, utan den blev en vändpunkt.

– Det var det som fick mig att växa mest som människa, säger Tindra.

Från att ha känt sig osynlig till att plötsligt bli sedd och ha någon att prata med och det förändrade allt. Det mötet blev faktiskt den största förändringen i hennes liv.

– Efter det började folk säga hej, säger Tindra med ett leende. De hälsade i korridoren, i matsalen och utomhus. Jag tänkte: Oj, de ser mig! Det var som om något lossnade. Självförtroendet växte. Känslan av utanförskap som präglat tidigare skolår började blekna.

Basgångar och mod

För att skolan skulle kännas mer lustfylld ordnade en lärare så att Tindra blev introducerad för musikläraren Adam. Musiken blev en ny värld att växa i för Tindra. Det började med individuella baslektioner med Adam.

– Han gav mig enkla noter i början, men jag bad om något svårare. Sen började vi spela tillsammans. Tindra ville mer. Hon frågade om det fanns ett band och snart var hon en del av en liten grupp med andra deltagare. De spelade ihop i musiksalen och det var roligt. Musiken och vänskapen förbättrades och fördjupades. När det blev dags för första uppträdandet inför hela skolan steg pulsen. Tillsammans med en annan deltagare sjöng hon en låt av Ghost som heter Cirice.

– Jag blev helt torr i munnen, minns hon, men med stöd från den andra deltagaren flöt det ändå på.

Den andra låten – Square Hammer – spelade hon bas till.

– Jag var så nervös efter sången att allt blev blankt i huvudet. Jag spelade fel. Men ändå kände jag bara glädje efteråt. Då insåg Tindra tjusningen i att spela inför publik och övar därför inför fler skolframträdanden under avslutningsveckan.

Musikläraren Adam har inte bara lärt henne spela bas och läsa noter – han har också tagit sig tid efter skoltid, gett tips om instrument och till och med följt med till musikaffären. Med hans hjälp köpte Tindra nyligen sin alldeles egna bas.

– Det känns som en viktig symbol. Min egen bas – något som är mitt.

En soppa och ett frö till framtiden

Men Tindras nyfikenhet har inte stannat i musiksalen. En dag hittade hon ett recept och gick tillsammans med Pia till skolans kock och frågade om de kunde laga maträtten tillsammans. Svaret blev ett entusiastiskt ja och ledde till två dagars praktik i köket. Första dagen skar hon grönsaker, andra dagen lagade hon soppa.

– Jag serverade soppan till hela skolan. Det kändes bra även om min egen version faktiskt blev godare, säger Tindra och ler lite pillemariskt.

Soppan blev något mer än bara en måltid. Den väckte en tanke hos Tindra: Det här kanske är något jag vill jobba med i framtiden. När vi pratar om framtiden ler hon lite.

– Kanske kock, kanske något med mat.

Men längre än så hinner vi inte. Tindra måste iväg för bandet väntar i musiksalen, och snart står hon på scen igen. Ett nytt uppträdande inför hela skolan är på gång. Och den här gången – ser alla henne.

Christina Uvegård och Tindra Westman