Jag vågade inte berätta att jag inte kunde läsa
När jag började studera på en folkhögskola visste jag inte så mycket om vad det var för skolform. Jag hade varit på studiebesök och gjort ett inskrivningssamtal innan och då bestämde vi hur mitt schema skulle se ut. Allt kändes ganska jobbigt och svårt med att börja i skolan, men jag visste att jag ville lära mig.
Till en början vågade jag inte berätta något om att jag inte kunde läsa. Jag valde att dölja det. Samtidigt började min lärare i svenska kolla upp vad jag kunde och hon sa att vi skulle börja på en nivå som jag tyckte var lagom svår. Vi jobbade mycket tillsammans med bilder och förförståelse. Vid varje text hade min lärare en genomgång av vad texten skulle handla om. Hon berättade om hela texten samtidigt som vi tittade på bilder. Dessutom gick hon igenom alla svåra ord och förklarade dem. Vi kollade både på ordens betydelse och hur de stavades. Därefter lyssnade jag på texten, ibland läste någon i personalen upp den och ibland lyssnade jag på ljudinspelning. Därefter fick jag berätta om texten muntligt samtidigt som vi tittade på bilderna till texten.
När jag kunde texten arbetade vi med att sammanfatta den skriftligt och det gillade jag inte. Jag ville inte skriva men vi skrev korta texter tillsammans där vi alltid utgick från bilder. Därefter svarade vi på frågor till texten. När vi arbetade så här hittade jag oftast svaret på frågorna. Jag fick träna på att skriva svar med hela meningar för det hade jag inte gjort tidigare. Såhär jobbade vi hela tiden så att jag skulle bli van vid arbetssättet.
En dag, när jag studerat ett helt år, sa min lärare att jag skulle läsa en hel bok själv utan att lyssna på ljudfilerna till boken. Jag var rädd och det kändes jobbigt, men min lärare sa att jag skulle klara det. Jag hade lyssnat på ljudböcker innan men nu handlade det om att läsa själv.
Min lärare introducerade boken för mig och läste högt i den men sen fick jag läsa själv. När jag hade läst ett kapitel kom läraren fram till mig och bad mig sammanfatta det jag hade läst. Jag gjorde det och utbrast plötsligt:
– Va? Jag kommer ihåg det jag har läst. Jag minns! Det har jag aldrig gjort förut. Jag förstår!
Där och då upptäckte jag att jag för första gången i mitt liv kunde läsa och förstå innehållet. Det blev en vändpunkt för mig. Plötsligt kände jag inte längre skam över min läsning utan stolthet. Jag kände också en stor lättnad för min nyförvärvade kunskap gjorde att jag kunde läsa undertexten på amerikanska filmer och då förstod jag filmerna bättre. Jag upptäckte också att jag kunde läsa lite överallt och det gjorde att jag började läsa mer på min fritid.
När jag hade läst klart min första bok skrev jag en bokrecension själv och det hade jag aldrig gjort tidigare. Jag bad även min lärare om att få läsa fler böcker i skolan och hon plockade fram en ny bok i en ny genre. Nu läser jag en jättespännande skräckbok och jag förstår!
Tack vare min skolgång på folkhögskola har jag lärt mig läsa på riktigt. Jag har fått en egen motor och lärarna behöver inte längre sitta bredvid mig och hjälpa mig hela tiden. Jag sjunker in lite i mitt läsande och jobbar sedan med uppgifter till läsningen på egen hand för att jag förstår och kan. Nu känner jag mig glad och mer motiverad. Jag vågar att läsa!
--------------------------------
Deltagaren som har berättat detta för sin lärare har valt att vara anonym, men vill gärna bidra till att fler får chansen att gå på folkhögskola.