Att hitta sitt engagemang
Jag, vi, världen var initialt ett arvsfondsprojekt som drevs för att hitta ett sätt att arbeta med Agenda 2030. På Dalslands folkhögskola har man kopplat de globala målen till deltagarnas liv och framtidsdrömmar. Anna-Lena Öhman är lärare på skolan och har varit med och utvecklat metoden.
– Det här är ett sätt att förstå de globala målen genom att själv bli engagerad i stället för att jag som samhällslärare går in och berättar. Deltagarna utvecklas genom att vara aktiva och hitta information, säger hon.
Att få förståelse för sitt eget och andras engagemang
Vigor, Bella, Nicklas och Lukas sitter runt ett bord och samtalar om motivation och drivkrafter. De har gjort varsin tidslinje för att reflektera över vad som egentligen hänt i livet fram till idag. Att koppla de globala målen till egna erfarenheter skapar intresse hos gruppen.
– När vi jobbar med jaget får man syn på sig själv, säger Vigor. Vad ledde mig till folkhögskolan? Hur har det jag gjort innan lett till vem jag är idag? I nästa steg kan jag relatera mina intressen till de globala målen. Man kan upptäcka att man faktiskt brinner för några av målen.
– När man förstår de globala målen och bryter ner dem till något begripligt känner jag att jag kan vara med och påverka, säger Bella.
– Jag hade verkligen inte superkoll när vi började, säger Lukas, men hållbarhet handlar till exempel om produktion och konsumtion och det är sånt som är kopplat till mitt intresse för jordbruk och då ser jag att jag också kan vara med och förändra världen.
– Jag gick in med en ganska luddig plan när jag började skolan, säger Nicklas. Att jobba med de globala målen har förändrat hur jag tänker på saker. Först ville jag bara gå ett år för att bli polis. Utifrån tankar jag har fått när vi jobbar med jag, vi, världen har jag börjat fundera över andra yrken där man kan hjälpa människor på olika sätt. Det är också jätteintressant och inspirerande att ta del av andras berättelser, även om jag ärligt talat inte känner mig så bekväm med att dela med mig av min.
– Det är sant! säger Bella. Plötsligt upptäcker man att Nicklas har en massa hemliga begåvningar. När jag har ställt frågor så visar det sig till exempel att han har varit kakelsättare. Det har han aldrig berättat förut.
Nicklas skruvar på sig i stolen.
– Själv vill jag bli skådespelerska! säger Bella.
Förberedelser och gemensamma gruppregler
Innan gruppen börjar arbeta och samtala sätter de upp gemensamma förhållningsregler utifrån frågorna:
- Vad får dig att växa?
- Hur kan jag bidra till att andra utvecklas?
- Vad är viktigt för att alla ska känna sig trygga i gruppen?
– Vi jobbar mycket med klassrumsmiljön och med att respektera varandras åsikter, säger Vigor.
Moa Lind är lärare i klassen.
– Det gäller att skapa ett klimat där deltagarna får väldigt mycket samtalstid. Ju mer de kan hjälpa och inspirera varandra, desto bättre blir det, säger hon.
Bella håller med.
– I grupparbetet lär man sig hur andra tänker och fungerar och får öva väldigt mycket på att se sig själv utifrån, säger hon. Nicklas tänker mer realistiskt än jag medan jag är visionär, så vi kompletterar varandra.
Moa Lind menar att den egna reflektionen skapar meningsfullhet.
– En del deltagare kommer in med känslan av att någon annan har bestämt att de ska vara här. Med det här arbetssättet får de en möjlighet att engagera sig i något som känns angeläget för just dem. Det handlar om att hitta och göra något som angår en och att få syn på sig själv som en del av världen.
Att använda egna erfarenheter för att hjälpa andra
Lydia och Sofia sitter vid ett annat bord. De är djupt försjunkna i tankar om hur de ska kunna utveckla något utifrån det de båda brinner för och som handlar om barn och unga med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF).
– Först var jag skeptisk till projektet, men ju längre in jag kommer i det så ser jag hur viktigt det är, säger Lydia. Jag får djupdyka i saker som betyder något för samhället och ser hur jag själv kan göra skillnad.
Lydia har aldrig tidigare känt att skolan skulle kunna vara något för henne.
– Jag är så glad att folkhögskola finns. Innan jag började här så gick jag på söka-jobb-kurser och hade helt tappat hoppet om vidare utbildning. Man klarar sig så mycket bättre här. Det är så skönt att slippa betyg och att behöva visa vad man kan hela tiden. Här handlar det om att fixa kursen och att inte göra det svårare än det behöver vara. Då släpper prestationsångesten.
Hon önskar att hela skolvärlden funkade mer som folkhögskolan.
– Sånt man bara lär sig för ett prov glömmer man ändå efter tre månader. Tänk om små barn hade fått känna att de lär sig för livet i stället. Det hade varit en drömvärld. Det är så individuellt här och man utgår från varje människa. Jag kan knappt tro att det är sant att det kan funka så bra.
Hon drömmer om att få stötta barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.
– Ibland kan det kännas som att det är kört för oss vuxna, men det är så fint att tänka på att man kan använda det man själv varit med om och göra något hållbart av det för barn och unga som är i samma situation som man själv varit i, säger hon.
Sofia håller med. Hon drömmer nu om att bli grundskollärare.
– Jag önskar att alla barn i Sverige skulle få en skolgång som inte kändes övermäktigt. Det ska få vara kul med skolan och alla barn måste få den hjälp de behöver så att de inte känner sig misslyckade. Små barn måste få kännas att det finns hopp.
Projekt
När deltagarna har utforskat sina egna intressen i förhållande till de globala målen får de chansen att utveckla ett projekt. Erika Sandberg Offesson arbetar som lärare och har också varit med och utvecklat metoden Jag, vi, världen.
– Projekt kan vara lite vad som helst egentligen, säger hon. Man kan bjuda in arbetsplatser eller organisationer för en föreläsning, göra en podd eller en intervju eller skapa ett helt eget projekt. En grupp bjöd till exempel in organisationen Maskrosbarn och det blev ett otroligt lyckat event.
Vägen är dock målet med Jag, vi världen. Det handlar om att få utrymme att hitta sitt eget engagemang och då måste lärarna ta ett steg tillbaka för att deltagarna ska få formulera vad de skulle vilja göra.
– När vi låter deltagarna ta ansvar för processerna upptäcker vi hur de själva löser sina utmaningar. Det är väldigt befriande och jag blir ofta så stolt och förvånad över deltagarnas utveckling, säger Erika Sandberg Offesson.
Moa Lind tycker att arbetssättet utvecklar henne som pedagog.
– Med ett lyssnande förhållningssätt kan det hända så många intressanta saker. När vi arbetar i en grupp där några kanske är väldigt unga och andra har erfarenheter från olika länder och många arbetsplatser skapas en dynamik där deltagarna kan komplettera varandra.
Anna-Lena Öhman tror att Jag, vi, världen kan vara en viktig igångsättare för tanken om vidare studier och arbete.
– Det kan handla om att hitta sitt engagemang och börja fundera på vad man kan försörja sig med som skulle kunna skapa mening i ens liv, säger hon. Genom arbetssättet får deltagarna chansen att utforska sina egna drivkrafter. Det kan leda till att man börjar våga ta kontakter och hittar en riktning framåt vilket kan öka studiemotivationen.
Moa, Vigor, Nicklas och Lukas tycker att metoden ger andra perspektiv och upplevelser och skapar många bra diskussioner. De menar att de blir mer aktiva själva och lärarnas roll blir att vara stöttande och lyssnande. Att få utrymme att prata med andra om sitt engagemang är något de tror på.
– Man får syn på sig själv och världen och slutar döma varandra, säger Vigor. Vi hjälps åt med att plocka fram varandras intressen och förmågor.