Har folkhögskolorna blivit fotriktiga serviceleverantörer?

Filip Wijkström har under flera decennier intresserat sig för civilsamhällets betydelse. Han beskriver tre centrala roller för civilsamhällets organisationer, som förenklat kan förklaras så här: Att vara en röst för olika intressen eller idéer för att påverka samhällsutvecklingen, att erbjuda service för medborgarna och att skapa gemenskap mellan människor.

Filip Wijkström menar att de senaste decennierna inneburit en tydlig förskjutning från röst till service, där de ideella organisationerna som serviceleverantörer blir alltmer lierade med, och beroende av, det offentliga.
– Det är en av de tydligaste trenderna inom civilsamhället, och den gäller även de svenska folkhögskolorna. Här ligger också en av de stora framtidsutmaningarna för folkhögskolan, säger han.

Förlorad kraft

Trots att merparten av landets folkhögskolor fortfarande har idéburna organisationer som sina huvudmän, menar Filip Wijkström att många av folkhögskolorna har förlorat sin samhällsförändrande kraft. Därmed avlägsnar de sig också från den tidigare så framträdande rollen som plantskolor för folkrörelsernas blivande aktivister och ledare.
– Rörelsefolkhögskolorna är i dagsläget otroligt fotriktiga och utbildningarna tillrättalagda, i linje med vad statens bidrag säger. Tidigare fick deltagarna nya perspektiv och analytiska verktyg för att tänka annorlunda – kritiskt – och med kraften i dessa verktyg driva samhällsutvecklingen, så är det inte riktigt längre.

Från skarp röst med stark förankring i folkrörelserna alltså, men till vad?
– Folkhögskolan av idag är i hög grad inriktad på serviceleverans. De ska föra människor närmare arbetsmarknaden eller ta hand om de medborgare som inte fixar den vanliga gymnasieskolan, säger Filip Wijkström.

Inget fel i det, menar han, men det gäller att folkhögskolans huvudmän och företrädare är på det klara med vad som håller på att gå förlorat.
– Om folkhögskolorna i ännu högre grad knyts till det offentliga utbildningssystemet, och om anslagen kopplas till beställningar av tjänster, då kommer de att i allt väsentligt bli leverantörer på en utbildningsmarknad.

Konsekvensen är att rörelsefolkhögskolorna, som Filip Wijkström uttrycker det, ”passiviseras i sin rörelsefunktion”. De blir ett serviceorgan till stat och kommuner, snarare än knutna till sina huvudmän. Rollen som progressivt kraftcentrum i civilsamhället utarmas. I stället mäts framgången i hur många av deltagarna som går vidare till arbete eller studier.
– Jag menar inte att det måste vara myllrande aktivism hela tiden. Men med nuvarande utveckling utmanas idén om att folkhögskolorna som ett alternativ ska förse deltagarna med kritiska perspektiv och verktyg för att kunna erövra och utöva makt i samhället.

Sociala mikrogemenskaper

Hur är det då med den tredje rollen för civilsamhället, som en plats för gemenskap mellan människor?
– Här har folkhögskolorna åtminstone historisk haft stor betydelse, särskilt om man tänker på internaten, som skapade ett slags sociala mikrogemenskaper.

Även på detta område återkommer Filip Wijkström till folkhögskolornas koppling till huvudmännen. De sociala band som skapades på folkhögskolorna, lade ofta grunden till livslånga nätverk för ett fortsatt engagemang inom folkrörelserna.
– Deltagarna marinerades i rörelsens värderingar. Gemenskapen boostades.

Det här, menar Filip Wijkström, skapade en stark identifikation med folkrörelserna och dess värden, från ungdomen och vidare i livet. Numera rekryteras tongivande företrädare för civilsamhället ofta från universiteten. Mer sällan har de gått den långa vägen, som börjar i ett lokalt engagemang och leder vidare, kanske via ett år på rörelsens folkhögskola.
– Det finns ett myllrande föreningsliv i våra förorter men det lever sitt eget liv och är frikopplat från den vertikala struktur, från lokalt till nationellt, vilket till exempel Lisa Kings, forskare på Södertörns högskola, så elegant har berört i sin forskning.

Ge oss hopp

Filip Wijkström möter ofta människor verksamma inom folkhögskola och folkbildning, vid föreläsningar och konferenser. Många nickar och suckar när de hör hans resonemang om folkhögskolans och civilsamhällets utveckling.
– En del blir lite deppade. ”Jätteintressant och värdefullt, men tillsätt lite hopp”, kan det stå i utvärderingarna. Det är som att folkhögskoleföreträdarna inser läget, men inte riktigt vet hur de ska navigera framåt.

Men fortfarande, menar Filip Wijkström, har folkhögskolorna både frihet och möjlighet att forma sin egen framtid. Men då gäller det att våga välja kompassriktning.
– Jag träffar ofta människor som är både systemkritiska och brinner för samhällsförändring, men min känsla är att de sällan hamnar på ledande positioner i rörelsernas folkhögskolor.

Just den idéburna drivkraften – politisk, religiös eller annan grund – bland lärare, skolledare och huvudmännens representanter i skolornas styrelser ser han som en nyckelfaktor för folkhögskolans framtida utveckling.
– Jag tror det är viktigt att folkhögskolan – och deras huvudmän i civilsamhället – tydligare tar makten över sina egna utbildningar för lärare och rektorer. Det kan bidra till att forma ett ledarskap för folkhögskolorna som både uppmärksammar och driver förändringarna i dagens civilsamhälle. Som känner rörelsernas värderingar och möter deras behov.

Men detta förutsätter att folkhögskolorna är tydliga över vilken roll de vill ha i framtidens samhälle.
– Kanske kan den nuvarande Tidöregeringens folkbildnings- och civilsamhällespolitik, med sverigedemokraterna i spetsen, få folkhögskolorna och deras huvudmän att vakna upp ur den tidigare dvalan och mer medvetet göra sina strategiska vägval.

______________________________

Vill du ha färska nyheter och aktuell omvärldsbevakning skickat till dig? 

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev här!