”Viktigare än någonsin att sänka trösklarna för engagemang”

Berättelser, engagemang och förändringsarbete – det bygger den pedagogiska metoden Jag-vi-världen på. Metoden har arbetats fram av Arvsfondsprojektet Min story – vår agenda tillsammans med lärare och deltagare på Allmän kurs på sju olika folkhögskolor. 

Tanken med metoden är att bryta ner Agenda 2030 till något greppbart och få fler att engagera sig för att de globala målen uppfylls. Det görs genom att koppla deltagares egna berättelser, erfarenheter och engagemang till de globala målen vilket ska leda till att de tar fram egna förändringsarbeten. Det kan vara att skapa en podcast om rasism och minoritetsstress, att starta en musselodling eller att bjuda in till en temadag om mäns våld mot kvinnor.

Till en början var det tänkt att projektet skulle avslutas i augusti i år, men i onsdags kom nya besked från Arvsfonden. Elin Bonnier som är projektledare och Nelly Bachner som är metodutvecklare tog emot beslutet om att deras projektansökan gick igenom.

Ni har precis fått veta att projektet Min story – vår agenda ska förlängas, stort grattis! Hur känns det?

– Det känns fantastiskt att få möjlighet att vidareutveckla det vi har jobbat med i två år, säger Elin. Man får ofta avsluta projekt när man har momentum, så det känns jättekul att kunna fortsätta nu.

Nelly håller med.

– Ja för projektets och metodens långsiktighet är det jättebra och viktigt att vi får det här tredje året. Vi får chans att arbeta med fler skolor och vidareutveckla metoden.

Vad vill ni vidareutveckla?

– Dels vill vi sprida Jag-vi-världenmetoden till fler skolor och stötta dem i att våga starta upp sitt arbete. Men fokus kommer också vara på att utveckla metoden så att den kan användas på Allmän kurs som sker helt digitalt. Det kommer vi göra tillsammans med tre helt nya skolor för oss; Bona folkhögskola, Holma folkhögskola och Löftadalens folkhögskola, berättar Elin.

I februari i år lanserade projektet en metodbank där man kan ta del av en mängd övningar, workshops och lektionsupplägg så att man på ett enkelt sätt ska kunna arbeta med Jag-vi-världen. Elin och Nelly har också arbetat med att sprida metoden till fler folkhögskolor genom att fortbilda fortbildare.

– Det känns väldigt bra att vi har hunnit bygga upp metodbanken, det är en bra grund som vi hoppas ska fortsätta att utvecklas, säger Nelly.

Om vi backar bandet två år till när ni började jobba med Min story – vår agenda. Minns ni hur det kändes då?

– Det var en kul men utmanande tid för alla som var med i projektet. Vi visste ju att vi skulle arbeta fram den här metoden, men hur den skulle se ut och vad den skulle innehålla var inte helt självklart, precis som det ska vara, säger Elin. 

– Ja, men ganska tidigt bestämde vi oss för att det första projektåret fick vara ett experimentår. Det var ett bra sätt att se på det, säger Nelly.

Under det här experimentåret, kommer ni ihåg när ni började känna att bitarna föll på plats?

– Det fanns flera saker längs vägen som blev genombrott, säger Nelly. Till exempel när vi jobbade med förändringsarbeten under första året och fick syn på frågor om deltagarmakt. Vi insåg att det var något viktigt som vi behövde jobba med.

Hur förstod ni det?

– Hela projektet har handlat om medskapande med deltagare och vi har funderat mycket på hur det ska gå till i praktiken, berättar Elin. När vi började arbeta med förändringsarbeten blev det tydligt att det var ovant för lärarna att släppa deltagarna fria och ge dem mycket utrymme.

Nelly inflikar.

– När vi utmanade lärarna att ge deltagarna mer makt märkte vi också att resultaten blev väldigt bra. Det var nog en aha-upplevelse för lärarna också att det gick att göra på det sättet, även om det var ovant och läskigt.

– Ja precis, några lärare har berättat att när de vågade släppa mer på kontrollen så ökade också deras tilltro till deltagarna. De upptäckte att deltagarna har större kapacitet än de vågat utforska tidigare. Det ser jag som en jättevinst, säger Elin.

Varför behövs det här projektet just nu?

– Det känns viktigare än någonsin att vi alla engagerar oss för att få till förändring i samhället och att vi jobbar för att sänka trösklarna till engagemang, säger Elin. Jag kommer alltid minnas glädjen under den här våren när vi har fått ta del av så många fina förändringsarbeten som deltagarna har drivit. Det har känts jättestort att de har åstadkommit allt det här utifrån vår metod.

– Engagemang är ett stort ord för många och att koka ner det till något väldigt konkret och svara på frågor om varför och hur man kan vara engagerad tror jag är grundläggande. Det handlar om att synliggöra att det man gör spelar roll, säger Nelly.

– Och att alla bär på engagemang, fyller Elin i. Det är så lätt att trycka ner sig själv och känna att man inte är en engagerad person. Det vi har gjort är att bryta ner ordet engagemang och förändring till något som är på en individnivå och som får plats i vardagen. 

Vad hoppas ni på nu?

– Att vårt projekt och metoden Jag-vi-världen fortsätter inspirera folkhögskoledeltagarna. Att det ger dem ett driv och en tro på sig själva att skapa förändring och fortsätta engagera sig, säger Elin.  

– Jag hoppas att metodbanken är så pass tillgänglig att skolor och pedagoger verkligen använder sig av den och vill fortsätta utveckla den, säger Nelly. Sen längtar jag efter lite sommarledighet innan det är dags att sätta i gång med tredje året!

– Håller med! Först sommarlov innan vi ser fram emot att starta upp med de tre nya skolorna och lära oss mer om hur man kan arbeta digitalt, avslutar Elin.

Text: Miriam Steinbach