Anna Ekström: Folkbildningen är inget vänsterprojekt
De börjar bli många nu, reportagen om nedlagda kurser, uppsagda lärare och färre som går utbildningar och kurser. Senast i raden var Fridhems folkhögskola, skolan där många av skådespelarna i ”Tunna blå linjen” gått. Och häromveckan kom nyheten att Södra Vätterbygdens Folkhögskola bantar sin kurs för deltagare med npf-diagnoser.
Under många år och många regeringar har anslagen till folkhögskolorna ökat i takt med nya uppdrag. Yrkesutbildningarna byggdes ut rejält under pandemin, och undersköterskor som utbildas på folkhögskola får numera en skyddad titel. Tidigare insatser har riktats till nyanlända och dem som står längst från arbetsmarknaden.
Den uppåtgående trenden bröts 2022. I den nya regeringens första budget minskade anslaget till folkhögskolan med närmare 500 miljoner kronor.
Därefter har mindre belopp skjutits till. Efterlängtat och välbehövligt men otillräckligt. De stora besparingarna gör ändå att folkhögskolor i hela landet måste skära ner.
Oron är stor: Vem ska se till att det finns kurser och författarsamtal utanför storstäderna? Hur ska all utbildning som behövs för en höjd beredskap bli av? Och var ska ungdomar med ofullständiga betyg hitta motivation och möjligheter?
Vi som jobbar i folkhögskolan måste såklart vara självkritiska. Vi har helt enkelt inte varit tillräckligt bra på att visa vilken nytta vi gör för till exempel personer som flytt krig och behöver lära sig svenska. Alla känner till folkhögskolans betydelse för kultur och hantverk, men alldeles för få vet att det är hos oss som personer med funktionsnedsättning får utbildning som leder till arbete, vidare utbildning och livschanser.
Dessvärre lägger vi nu ner undersköterskeutbildningar på folkhögskolor i hela landet. Inte för att de inte behövs. Inte för att vi har för få sökande. Utan för att pengarna tryter.
De svenska folkhögskolorna har byggts upp under 150 år. Många är äldre än de politiska partierna och vår demokrati; i själva verket var det folkbildningens män och kvinnor som bildade partier och drev igenom allmän och lika rösträtt för män och kvinnor i Sverige. Folkbildningen har byggt vårt land med ideella krafter och frivilliga insatser och med det skapat kunskap och bildning, tillit och sammanhållning.
De flesta folkhögskolorna drivs av föreningar. Det är frikyrkan, facket, idrotts- och nykterhetsrörelsen, Svenska kyrkan, scouterna, studieförbunden, och många regioner. Under årtionden har folkbildningen varit en gemensam angelägenhet, från vänster till höger, med starkt stöd i Sveriges riksdag. Ett stöd som nu sviktar.
Idag betraktas folkbildningen ofta som ett vänsterprojekt, som hör till socialdemokratins intressesfär och som påstås ha använts för att cementera ett socialdemokratiskt maktinnehav. Så fel! Så okunnigt! Så ohistoriskt!
Sanningen är att flertalet folkbildningsaktiviteter i Sverige äger rum utanför den breda arbetarrörelsen. Frikyrkorna, nykterhetsrörelsen, borgerligt präglade politiska rörelser är tillsammans långt större än arbetarrörelsen i folkbildningen. Jag nyper mig i armen när det breda civilsamhället plötsligt ses som underlägsen staten och marknaden.
Nu är Christer Nylanders välgjorda, gedigna kraftprov till Folkbildningsutredning ute på remiss. Att läsa den är balsam för själen.
Med noggrannhet, tydlighet och stadig ideologisk kurs går Nylander igenom historia, nuläge och framtid.
Jag håller inte med om allt. Ett exempel: Förslaget att folkhögskolornas kvalitet ska mätas efter hur många deltagare som går vidare till jobb eller studier riskerar att leda till att folkhögskolorna prioriterar grupper som står närmast arbetsmarknaden, vilket vore förödande. Och när new public management nu ifrågasätts alltmer ska vi väl inte införa metoden i folkbildningen?
Men ansatsen! Nylander vägrar hålla sig inom dagens dystra åsiktskorridor och utgår från att vi gemensamt, fritt och frivilligt kan bygga ett bättre samhälle. Jag hoppas på ett nyväckt intresse för folkhögskolorna, folkbildningen och civilsamhället och dess betydelse för tillit, sammanhållning och demokrati. Den starka staten och den effektiva marknaden kan inte ensamma bygga ett samhälle.
Text: Anna Ekström
Ordförande i Rörelsefolkhögskolornas intresseorganisation samt i Nordens folkhögskola Biskops-Arnö.
Texten publicerades i Dagens Nyheter den 16 oktober 2024
https://www.dn.se/kultur/anna-ekstrom-folkbildningen-ar-inget-vansterprojekt/